Sotaren

  Fotspår i sanden En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv. Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest. HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under t

  Vissa lärare lägger ner ett otroligt arbete på att förbereda sina lektioner och är mycket noga med detaljer som rör varenda enskild elev i klassen. Medan andra typ “glider” omkring utan att lägga ner minsta lilla ansträngning för att göra ett bra jobb. Eller gör dom bara precis så mycket som dom är tvungna till och som ingår i jobbet.  Läroplanen är ganska svår att följa och det är få lärare som ens kommer nära, men det finns vissa energiska lärare som kommer ganska nära att följa den, men de allra flesta av den sorten märker tidigare att det nästan är en omöjlighet. Detta är en liten historia om en lärare som gör det mesta lite utöver det vanliga. Hon har en erfarenhet på ca 12 år inom läraryrket med allt från mellanstadieklasser till högstadie. Hon har vid sidan av sitt arbete även en mödosam strävan i att få adoptera ett barn, med allt vad det innebär med utbildning, längtan, väntan och grubblade på framtiden. Kunde hon och fanns det ekonomiska resurser hade hon säkert bett om ett

 6 månader efter andra världskrigets slut, föddes han, min pappa, Nils-Inge. Han var yngst i en skara på 6 syskon. Familjen stod honom mycket nära under hela hans livstid. Jag tror att det var en starkt bidragande orsak till hur han valde att leva sitt liv. Nisse fann glädje i sin vardag, både privat och på jobbet. Han hade alltid nära till dåliga skämt men också till sång och musik.  Ett av mina tidigaste minnen av farsan är när han går med Magnus och mig på axlarna under takbjälkarna i vårt lilla hus i Immeln och sjunger "här går vi med våra fina ungar.." Det var enkelt att tycka om Nisse. Lika enkelt var det för honom att tycka om människor. Som vi alla, hade han fördomar och han hade en viss tendens att inte gilla udda saker. T ex gillade han inte när jag i 20-års åldern köpte en ny bil - en Renault. En udda-bil, ej Volvo då. Kan nämna att han under sina sista 20 år körde Ford. För farsan kunde också erkänna sina misstag och ändra sig. Överraskningar var farsan bra på. Oc

 Hej Niclas!! Idag är det söndag 13/8. Oj, jag har inte fått din adress men j tänkte att j kan ändå starta ett brev till dig. Ju längre desto bättre, eller hur? Det var ju räligt det som hände med dig men tur ändå att det inte var ännu värre. Nu finns det ju gott hopp att du blir bra igen. Man får minsann sina smällar av livet. Vet i fanken vad allt går ut på egentligen, det får vi inte veta, men man undrar hela tiden. För att det är nån mening med det hela det är jag övertygad om. Det händer så mycket som är oförklarligt. Jag har just läst en bok om livet före livet. Den var ganska traggig för det var en  psykiater från amerika som hade hypnotiserat en massa patienter och fört dom bakåt i tiden så att dom skulle berätta om sin födelse och det var hela tiden en uppräkning av vad dom hade sagt. En kort snutt om var och en. Men innehållet var ju intressant. Nästan alla upplevde det som att dom på nåt sätt valt sina liv och var runt sin mor nästan hela tiden. Strax före födelsen gick dom

 Jag sa ju att jag skulle skriva till dig men tiden är kort så det drar ut på tiden. Men skit i det, bättre sent än aldrig brukar folk säga. Hur är det annars i värmen? I natt var jag alldeles blöt, men det var av värmen. Jag har i denna stund suttit och pregat efter en pigg i pekfingret, som har suttit där en vecka, men nu tror jag den är väck. Sköönt. Jag tog ju ner dom stora rosenbuskarna som stod vid väggen. Nu var jag och skulle se ifall plommonen var mogna, men det dröjer nog lite till.  På tal om att rista i träd så talade en tanta om att hon skulle rista ner lite päron hos sig, och när hon riste så kom  Stav-Olan  ner, sen bar han päronen hem till henne i bara skjortärmarna, så snälla folk fanns det förr.  Igår var jag och inköpte förnödenheter för kroppen och tipsbingolott för själen. Får väl se om det blir nån verkan ikväll på dragningen. I onsdags var jag i stan hos doktorn, han tyckte jag var mager om benen och även om armar och hals. Några större fel tydde han inte hitta p

 Det var första advent 2004. Vi skulle ha lutfisk till middag var det bestämt. Jag hade lagt den i vatten dan innan så det skulle dra ur en kvarvarande lut eller vad det är dom har i. För annars blir den så lös att den knappt hänger ihop när man kokar den. Ja, vi brukar ju koka den i ugnen, det är faktiskt lättast. Denna gången skulle vi dessutom prova att ha Möllers torrsenap i såsen. Vi brukar ju alltid mala senap med klassisk kanonkula av gjutjärn i rund skål. Det var en dam vid namn Gull-britt som hade sagt att torrsenap funkar lika bra, jag var skeptiskt, eller ville jag kanske ha det på det klassiska viset. Men jag hade iallafall köpt en påse torrsenap för att fall i fall, kanske testa. Det var ju rafängdare, det skulle bara röras ner ett par matskedar i hett vatten sen tillsättas i såsen. Jag stod med huvudet i plastskåpet för att leta upp lämpligt plastskrälle att röra ut det i. Uno höll på att skala potatisen. Då skramlade det till, ett litet oansenligt ljud. Jag hörde Uno säg