Mosaik (En text från vintern 2004-2005 och stormen "Gudrun". av: Ulla Svensson)

 Det var första advent 2004. Vi skulle ha lutfisk till middag var det bestämt. Jag hade lagt den i vatten dan innan så det skulle dra ur en kvarvarande lut eller vad det är dom har i. För annars blir den så lös att den knappt hänger ihop när man kokar den. Ja, vi brukar ju koka den i ugnen, det är faktiskt lättast. Denna gången skulle vi dessutom prova att ha Möllers torrsenap i såsen. Vi brukar ju alltid mala senap med klassisk kanonkula av gjutjärn i rund skål. Det var en dam vid namn Gull-britt som hade sagt att torrsenap funkar lika bra, jag var skeptiskt, eller ville jag kanske ha det på det klassiska viset. Men jag hade iallafall köpt en påse torrsenap för att fall i fall, kanske testa. Det var ju rafängdare, det skulle bara röras ner ett par matskedar i hett vatten sen tillsättas i såsen. Jag stod med huvudet i plastskåpet för att leta upp lämpligt plastskrälle att röra ut det i. Uno höll på att skala potatisen.

Då skramlade det till, ett litet oansenligt ljud. Jag hörde Uno säga; "Det var den pinnen", och trodde då han menade min provsticka av skalad björk som jag brukar ha hängande vis spisen. Den har han för övrigt retat sig på förr så jag fäste inte stor uppmärksamhet vid det till en början. 

Men sen började han ivrigt  krypa på golvet, då förstod jag att det var inte "pinnen" han sagt, utan "ringen". Ja, det var ju en viss skillnad. Jag brukar hänga mina båda ringar på yttersta kroken vid vasken när jag gör en del hushållsarbete, bakning och sånt. Nu var det förlovningsringen som hade hoppat av sin krok och hamnat någon annanstans. 

Vi letade båda två lite innan maten men fann den inte. Då vi ätit vidtog en mer grundlig undersökning av köket. Uno drog fram kylskåpet och spisen, dessa hushållsmaskiner brukar sällan dras fram, kanske bara till jul vissa år, nu blev det städat där bakom också på köpet. Vi trodde hela tiden att vi skulle hitta ringen. Krukväxten i köket vändes uppochner, potatisskalen undersöktes noga, vart skal för sig. Hela papperskorgen genomsöktes för den delen också. Eftermiddagen gick, men någon ring fann vi inte. Vi till och med kröp över hela golvet och kände bakom alla soffben och bordsben och andra ben. Var i helsicke kunde ringen tagit vägen?

Nästa dag gick jag bort till torpet för att hämta min tvättkorg. Mia hade firat sin 25-årsdag i Näbbeboda skola för ett tag sen. Hon fick ju en massa presenter och presentbordet var rätt långt från där jag satt så jag såg inte så bra vad det var för något i presenterna hon fått. Det var både det ena och det andra, prydnadssaker och vinflaskor och nyttiga hushållsartiklar. Jag hörde henne säga; "Va bra, en gratängform, det behöver jag". Det var presenten från Kerstin och Åke, som förresten är hennes faddrar vid dopet.

Dagen efter festen så packade hon ner alla sina presenter i min tvättkorg för att enkelt kunna frakta dom hit. Jag tänkte redan då att en annan dag ska jag gå hit och kolla vad hon fått. Vi städade ju lokalen efter festen och det var en massa disk också. Me det gick bra alltsammans och jag är glad att vi bestämde att vi skulle ha festen i skolan.  Här hemma hade det blivit bökigt. Det blev ju totalt 35 personer till slut, stora och små och halvstora. 

Men nu var det prresenterna jag skulle kolla. Där var vin och vinglas, prydnadsgubbe i metall, liten jordglob i kristall, halsband, mm mm. Ja, många fina saker hade hon fått, men var är gratängformen någonstans? det var ju den jag var mest nyfiken på för det var en sån där med en ställning som man kan ha den i när man serverar, och en sådan har jag själv önskat mig i säkert tio års tid. Den fanns alltså inte med i tvättkorgen. Jag sökte igenom hela rummet, men ingen gratängform. Inte i hyllan, skåpet eller byrålådorna. Inte i gamla dockskåpet, i sängen, eller för den delen, under sängen. Jag letade precis överallt.  Jag gick till och med ännu längre, fast det var inte förrän efter jul. Då tog jag och möblerade om i hela rummet. Sängen ställde jag mot väggen och bokhyllan i vinkel mot den. Soffbordet framför, på det sättet fick jag en rätt stor golvyta ledig. En del böcker packade jag ner i plastpåsar, dom ska jag ta upp på vinden sen när det blir lite varmare och man kan vara där uppe utan att frysa ihjäl. Mattorna piskades och golvet både dammsögs och torkades med såpvatten. Men någon gratängform fann jag inte.

Av bara farten så städades även det andra rummet. Packade ner böcker där också. Tog undan allt det som stod på Mias köksbord. Det var ett bra bord egentligen. Tidigare stod det i längan med allsköns bråte på; färgburkar, spikförpackningar, oljekannor och sånt. Mia skaffade nåt miljöfarligt färgborttgningsmedel från Jämshögs färghandel och tog bort den gamla, mörbruna, kulören. Rätt som det var framträdde ett jättefint köksbord. Verkligen rejält och stort och bra. Hon strök det med någon sorts lack för att få en spilltålig yta. Hon ahde det när hon bodde på Kämnärsvägen i Lund, för där fanns bara ett litet kök. Sen flyttade hon hem sina grejor när hon skulle göra ett studieuppehåll och jobba på Karlshamns AB i ett helt år. plus en resa med "Rosa bussarna" till Sydamerika. Sedan jobba igen. Dessutom hann hon med en runda till Mörrums bruk också för lite jobb där. Därefter for hon till Lund igen för att göra fördigt sin utbildning. Denna gång fick hon hyra en del i ett gårdshus på Adelgatan som var möblerat, så därför står hennes bord kvar i torpet.Men det är en helt annan historia som jag kom in på av en slump. nu var det formen det skulle handla om, och det är ett rent mysterium, det är en sak som är säker.

En lördag tog jag bilen och körde ner till Pia, hon är kassör i Näbbeboda intresseförening. Jag fick låna nycklarna och for upp till skolan. det var ganska tyst och ödlsigt. Men jag letade i alla skåpen i skolsalen samt hyllan i kapprummet. Sen gick jag alla de tjugo stegen upp på andra våningen där köket är. Trappan svänger åt fel håll har jag alltid tyckt. Jag kollade i alla skåpen och till och med in på vindsvåningen. Naturligtvis fanns inte gratängformen någonstans i skolan. Nyckeln placerade jag sedan i elskåpet enligt Pias order och sen körde jag hem igen. Det kändes rätt skönt att ha varit där och kollat, även om jag inte fann vad jag sökte.

Jag vet ju inte om den ligger i en kartong heller. För jag såg ju aldrig när hon öppnade presenten. Men jag ska fortsätta leta. Uno har projekt på gång, att fixa till det uppe i längan. Han gör arbetsbänk och städar bland sina verktyg och grejor. Mitt projekt är att få ordning i det lilla huset. Jag ska även ta mig upp på vinden och göra lite jobb där bland alla kartonger. Detta arbete blev emellertid avslutat för en tid sen på grund av orsaker som vi inte kunde kontrollera. Mer om detta längre fram.

Mia och Thomas var hemma under julhelgen. Vi hämtade förresten dom i Tollarp hos hans mormor. Vi blev bjudna å en massa god julmat och fick träffa många glada människor. Fattade väl inte riktigt vilka dom var alla, men vi kan kanske reda ut släktförhållandena en annan gång?

Nu tog Thomas och drog fram vårt kylskåp en gång till för att söka efter min ring. Han fick kroka ner köksbelysningen och ta ner hyllan över fönstret. Sen lutade han kylskåpet så att man kunde undersöka alla skrymslen på dess undersida. han skruvade dessutom loss, samt drog fram diskmaskinen så vi kunde titta där bakom, Nejdå, ingen ring.

Alla skåp i köket är nu också genom sökta, ja, dom är ju inte så många så det gick ganska lätt. Men ringen ligger väl där den ligger? Kanske följde den med potatisskalen iallafall? Eller om uno fått den i kläderna på nåt sätt? Fast han kollade ju till och med strumporna, den där söndagen,i advent. det värsta, tycker jag, är att den ska få ligga någonstans, alldeles ensam. den var så fin, men facetterat vitguld i mitten. Den kommer aldrig att säga ett enda ljud, var den är. Ska man hitta den så kommer det att ske, bara av en händelse. 

Jag minna att Valeria hade en likadan, var hon nu har sin tro? det är många år sedan vi jobbade ihop, hon och jag. Hon är dessutom skild från Staffan så hon använder väl inte heller sin ring nu för tiden. 

Niklas säger att Lennart Sandström tappade sin ring när dom renoverade köket för jättemånga år sen. Men han hade visst hittat den nu för inte så länge sen. Så man ska inte ge upp hoppet, och det har jag inte gjort heller. Den andra ringen, vigselringen, har jag ju. Fast den känns inte riktigt bekväm, ensam, så den får ligga i smyckeskrinet tills vidare. 

Men det skulle bli värre. På fredagen den 7 januari började dom varna på TV att det skulle komma oväder med storm och elände. En allvarlig kille satt och tittade rakt in i kameran och pratade om sekundmetrar och orkanbyar. och jag tänket, då går nog strömmen. Vi får tänka på att spola upp lite vatten. Ja på lördagsmorgonen blåste det rätt bra, bitvis, det kom liksom vindbyar. Vi gick här och plockade som vi brukar när det är lördag. Jag duschade och tvättade håret. 

I julklapp hade jag fått av Uno, två stycken revybiljetter och det var till idag. Lördagen den 8 januari, 2005, kl 19,00. Vi åt lite lutfiskpudding (ständigt denna lutfisk) till middag, rätt sent. Sen spolade jag upp vatten i hinkar här och Uno gjorde sig iordning. Det blåste rätt bra ute. Klockan 16,15 gick strömmen. Inte oväntat precis. Jag hade redan letat fram kandelabern som jag fick i julklapp på jobbet förra julen, samt den trearmade ljusstaken som jag fått av mor. Jag laddade båda med nya fina kronljus. Så nu tände vi dom, plus lite andra ljus, och satt och lyssnade på den tilltagande stormen där ute.  Strax efter 17,30 tyckte Uno att vi kunde lika gärna köra. Både Elvis och Måns (katterna) valde att stanna inne och det kändes lugnast för oss båda också. Vi skulle ju inte vara borta mer än ett par tre timmar. Uno packade inte motorsåg och skyddskläder i bilen, fall i fall.....

Redan uppe vid bommen låg den första granen över vägen och han fick på med sågbyxor och hjälm. Nu märktes det verkligen att det var hård vind. Två gånger till fick han stanna så han fick skära av träd som låg över "Södra Kullanvägen". Han vågade knappt vara ute heller för man visste ju inte när nästa träd skulle falla, eller vart för den delen. Det har inte varit någon frost i vinter heller så dom står lösare då. Vi kom emellertid lyckligt fram till Vilshult, och även till Olofström. 

Revyn hette "det gaur ånnan" och det gjorde det verkligen också. det var fikapaus i mitten, så vi tog varsin kaffe och kakor som serverades inne i hotellets bar. Det var rätt mycket folk. Jim Wahlman satt och tog en öl i baren och rökte en cigarett. Vi hade små funderingar om man verkligen får röka i offentliga lokaler nuförtiden? Men det får man väl, annars hade han väl inte gjort det? Andra akten gick också "Ånnan", det märktes inget av varken storm eller strömavbrott, mer än att lyset blinkade till ett par gånger. Men så brukar det vara inne i samhället.

Vi tog vår bil bakom Liljas och började vår färd hemåt. Redan vid smidesverkstaden låg en gran över 121:an, men det gick att köra vis sidan om den. Vi såg genom skogen att det var mörkt på gamla Vilshulstvägen. Vid Tore Hermanssons låg en stor gran tvärs över vägen. Som tur är finns det en busshållplats precis där så med försiktighet kunde vi passera, halvvägs ner i diket. En del andra träd hade också ramlat såg vi, men inte så de blockerade vägen. Vi befarade det värsta vad gällde Kullanvägen och våra farhågor besannades med råge. Först var det inte så farligt för det var ett kalhygge vid båda sidor fram till reservatet. Men sen i granet blev det värre. på med skyddsbyxor, igång med motorsåg och såga igenom ett träd....två träd,...Ja det låg flera träd över vägen, överallt. Hela tiden röt stormen och tog tag i de träd som fortfarande stod upp. 

"Nej" sa Uno, "Jag törs inte hålla på längre. Jag ger upp" Vi kommer inte hem i natt, vi måste härifrån, snabbt. Han fick ta plats bakom ratten igen och sedan backa 500 meter innan det gick att vända. I kolsvart mörker, i full storm, och träden gungande vid båda sidor om vägen. det var en skräckfärd. Men vi tog oss ut på 121:an igen och stannade på första parkeringsplatsen. Där satt vi en stund och hämtade oss. Det var nästan som vi skakade och det tog en stund innan vi kunde säga ett ljud. 

Vad skulle vi göra nu? Att köra hem var inte att tänka på. Vi resonerade som så att i Biskopsmåla hade säkert också träd fallit. Så det var nog bäst att höra om vi kunde få köra in till Olofström, till Magnus och Anette. Vilken tur att mobiltelefonen var med. "Jodå, sa Magnus. "Bara kom ni, ni kan få sova här inatt, det går så bra så". Vi körde dit, vi fick passera granen vid Tores en gång till, men denna gången gick det lättare, nu visste vi var den låg. 

det var mycket riktigt strömlöst hos Johnssons men dom hade letat fram gasolköket och bjöd på lite kaffe. Ljus var tända på köksbordet och vi kunde berätta om vår skräckfärd på Kullanvägen. En plåt hade lossnat på deras tak men den fick vara till morgondagen för nu var det full orkan och det hade varit livsfarligt att klättra upp på en stege för att börja fästa plåtar. Vi fick låna Daniels säng. Både han och Marcus tyckte det var lite kusligt och föredrog att sova nere i soffan. Vi var också lite mörkrädda så vi kröp ner i samma säng, Uno och jag. Där låg vi sen och lyssnade på stormen. den lösa plåten förde ett fasligt liv, vi trodde inte den skulle sitta kvar över natten. Jag kan inte säga att det blev så mycket sömn precis. Vi tänkte på våra stackars katter.  de var ju ensamma inne och Måns i synnerhet hatar oväsen. Men det hade varit ännu värre om dom varit ute i ovädret. 

Ja, så småningom ljusnade det. Morgonen grydde och stormen hade bedarrat. Anette bjöd på frukost. Magnus och Uno gick ut och fäste den där plåten som konstigt nog hängde kvar fortfarande. Sen sa Magnus att han skulle följa med när vi skulle köra hem och hjälpa Uno med allt som spärrar vägen. Någon hade påbörjat jobbet med att såga bort en del av träden som spärrade vägen. Det var väldigt många träd som ramlat. Vid Hilmas vägskäl lår ett stort lövträd. Vi svängde ner på väg44. Vid bommen låg det någon gran. När vi kom till Kurts ved var det totalstopp. Vi fick parkera där. Nästan hela granet hade blåst omkull. det låg kanske 30 - 40 träd sista biten hem. Vi gick postarundanstigen hem, genom fägatan. Vi befarade det värsta, hur skulle det se ut hemma?

Så såg vi huset, det verkade helt, alla takpannor låg kvar. Lönnarna hade kvar alla sina grenar, utom en, rätt liten, som låg en bit ner och inte hade hotat huset. Men när vi kom närmare, såg vi förödelsen. Taket på ladugården hade blåst iväg. Hela plåttaket på den sidan som vätter mot gårdsplanen. Alla plåtarna låg på planen framför längan. , ja en del hade flugit en bra bit bort. det gamla spåntaket visade sig nu upp sig i all sin skröplighet. Stora hål på flera ställen, och där inne fanns fårens hela förråd av hö. Det blev en stor klump i bröstet. Man kunde knappt andas och få fram ett vettigt ord. Antagligen kom vi in i ett chocktillstånd. Det skulle vi inte komma ur på ett bra tag, det förstod vi sen. Då vi öppnade ytterdörren kikade två förskrämda katter ut. Dom vågade inte gå ut på en stund och det förstod jag så väl. Vilket oväsen här måste ha varit. Jag är tacksam att vi inte var hemma. Då hade säkert Uno gått ut i mörkret och blivit ihjälslagen av omkringflygande plåtar. 

Magnus åkte hem. Anette var och hämtade honom uppe vid vägen. Dom fick köra och se hur det var vid Astrids. Där var nästan ännu värre. Så gott som hela granet hade ramlat och vägen var helt begravd. Bergdahls kom gående framåt eftermiddagen och skulle se hur vi hade det. Anna fick några värmeljus, så hon klara sig några timmar iallafall. Magnus sa att det ligger ett par träd borta på mossen, så Uno bestämde sig för att rensa upp där. Vi tog sen min bil och lyckades köra över mossen och sen in till Olofström. Ringde till Mia så hon är ok efter stormen. det hade blåst väldigt i Lund också. Mia hade varit i domkyrkan på minnesgudstjänst för de drabbade i flodvågen i sydostasien. Hon vågade inte gå genom Lundagård med alla de stora träden där. Hon gick en säkrare väg och kom hem välbehållen. Det var skönt att höra. Nu parkerade även jag min bil uppe vid kurts ved. Så får jag väl gå upp där imorgon så jag kan ta mej till jobbet iallaafall. 

Tisdagen var jag ledig. Nu som först gick Måns och jag bortåt vägen och såg hur det såg ut. Det är fruktansvärt att se alla dessa stora träd som ligger likt plockochpinn. med stora rotvältor. det är som en stor sorg. Alla dessa granar som stått så stolta. Uno säger att det kanske är en tiondel av hela hans virkesbestånd som ligger ner. Det är ett livsfarligt arbete att ta itu med.det måste vara maskiner till det så det lär väl dröja. Det är hela södra Sverige som blivit drabbat, kanske allra värst i Halland och södra Småland.

Onsdagen fick jag åter fotvandra upp till bommen, ta min bil och åka till jobbet och duscha där. Gråtfärdig var jag, det hänger en farlig gran också över stigen, vid fägatan. Jag törs knappt gå där. Köra vägen går ju inte, den är ju helt blockerad. Tänk om man skulle bli dålig, då hade man inte skuggan av en chans. 

Torsdagen sa Uno att han bestämt sig för att vara hemma och rensa vägen. Magnus var och hjälpte honom på förmiddagen, sen kom Niklas lite på eftermiddagen, så vår väg blev öppnad och körbar igen.  Niklas var också och mätte på ladugårdstaket. Han ska nog kunna lägga ett nytt plåttak. Oj va skönt att vägen blev ordnad idag, det känns lite lättare. 

Varje kväll satt vi här och försökte läsa lite i skenet från stearinljusen. Det var inte helt lätt. Radion hade vi på så det blev lite ljud i huset. Vi gick och lade oss ganska tidigt, man saknar minsju TV:n.

Niklas kom på lördagen och byggde ställning uppe vid längan, Magnus och Martin kom och hjälpte till så det gick snabbt och blev bra. Vi åt lite raggmunkar som jag lyckades laga på gasolköket. Det var nästan vår sista mat, frysarna är tömda. Uno har tagit en del och lagt i frysen på jobbet. Jag var mest rädd om lingonen för de har vi plockat själva med mycket möda och stort besvär. Rätt mycket köttvaror har jag redan kastat. Det går ju inte att laga till något heller då man inte har någon spis. 

Nu tyckte Niklas att det såg för bedrövligt ut. Han sa att vi kan komma och bo hos dom ett tag. Vi får använda tvättmaskin och dusch och sånt hur mycket vi vill. Det är snällt tycker vi.  Vi har faktiskt redan hört oss för om att hyra nåt vandrarhem eller så, det går inte i längden att vara hemma när man inte har vatten. 

Kommunen erbjuder att man kan komma och tvätta, så jag ringde en dag och bokade tid på söndagsförmiddagen. Vi hade ju alldeles fullt med tvätt här så det var bra att få det ordnat. Fyra maskiner hann vi med inklusive tork och strykning på de fyra timmarna. Skönt att ha det avklarat innan vår "flytt" till Biskopsmåla. 

Där var det förberett för oss, bäddsoffan var utdragen och bäddad med gråa påslakan med som jag tror, japanska tecken på. Chokladbit låg på kudden. Vi hade med oss en del käder, lite matvaror och toalettsaker. Hoppades på att vi snart skulle få komma hem, men vi var förberedda på att det kunde ta tid. Det är på så många ställen som ledningarna är sönder. Många stolpar måste bytas och det ser förskräckligt ut bortöver. 

Nu gick dagarna i varandra på något sätt. På förmiddagen körde jag till Kullan, eldade samt gav katterna. det var plusgrader ute så det gick lätt att få upp temperaturen inne. Hela tide höll vi på att samla vatten från stuprännorna till fåren. Vatten från bäcken gillar dom inte precis. På kvällen var det Uno som körde dit. Man vänjer sig vid det mesta. 

En dag skulle jag köra från biskopsmåla till jobbet, för en gångs skull i god tid. plötsligt hittar jag inte mina bilnycklar. Jag var helt i upplösningstillstånd innan jag lyckades få fatt på Uno på mobilen. Han kom och hämtade mig så jag var inte mer än 10 minuter sen ändå till jobbet. Jag fick ringa Mia, för hon har den andra omgången bilnycklar, Nu fick Thomas ta dom och skicka dom i rekommenderat brev till mig. Ja, sen hittade Uno verkligen mina nycklar, i en stövel i hallen.  

I onsdags, hade vi avtackning på jobbet. det var tre stycken som slutade på Svensk kassaservice. Ilona, Kerstin och Vivianne. vi var i Bromölla och fick mat på Böckmans. Men det hör ju inte till den här historien.  På middagen skulle jag gå en sväng på K-marknaden. Då upptäckte jag att min plånbok var borta från väskan. Jag blev lite darrig såklart. Ringde till Uno och bad honom titta i Kullan när han kom dit på kvällen. Trodde säkert att den låg min säng för där hade jag lagt väskan på förmiddagen. Uno brukar kunna leta upp saker, fast han har förlorat lite av den glansen nu efter historien om ringen. Han ringde vid femtiden till mig och sa att han visst inte hittat nån plånbok. det var jag som skulle köra på kvällen. Då hittade jag den. den låg mellan framsätena. Hade väl halkat ur väskan på något sätt. Den kunde precis ha hamnat utanför bilen, då hade jag aldrig mer sett den, såvida inte Nithinen hade hittat den. För då hade han kommit in med den direkt, det vet jag. Ja, det var ju ingen skada skedd denna gången. 

Ja, så gick den ena dagen efter den andra och snart hade vi varit hos Niklas och Sylvia i två hela veckor. Vi var hemma i Kullan lite på lördagskvällen den 29:e. Då ringde Magnus Bergdahl och sa att vi nog kunde räkna med ström om en halvtimme. Minsann hade han rätt, plötsligt tändes lampan och pumpen gick igång. Strömmen hade återvänt till vårt hus, efter tre veckor och 45 minuter.  Man trodde knappt det var sant. Nu åkte vi upp till Biskopsmåla och samlade ihop alla våra saker. Nästa dag återvände vi hem. Tänk att allt var som vanligt igen. Alla vattenledningar funkade som de skulle, fast det nu varit minusgrader i flera dagar. 

Det har verkligen hänt mycket konstiga saker denna vintern. Ibland undrar jag om det är jag som blivit knäpp eller vad det beror på. En rejäl otur har iallafall förföljt mej. Men, optimist som jag är så tror jag att det ska vända snart. För säkerhets skull så köper jag en och en annan trisslott. Har inte haft någon storvinst ännu, men vänta bara. 

/Ulla Svensson